Modern hjärtsviktbehandling syftar till att förbättra överlevnaden, öka välbefinnandet och minska behovet av sjukhusinläggningar. Läkemedel, olika hjälpmedel och förändring av levnadsvanor är en viktig del av behandlingen.
En fyrklöver av läkemedel
Basen i hjärtsviktsbehandling utgörs av fyra läkemedelsgrupper, så kallad RAS-blockad, betablockerare, mineralkortikoidreceptor-antagonister (MRA) och de nya SGLT2-hämmarna. Läs mer om denna "fyrklöver" nedan.
De läkemedel du har fått utskrivna kan på sikt hjälpa ditt hjärta att återfå en del av sin ursprungliga kraft. Genom att ta de mediciner som läkaren ordinerat i rätt doser kan du långsiktigt öka både välbefinnande och hälsa. Rätt läkemedel inskar också risken att behöva vårdas på sjukhus.
Skulle du uppleva obehag eller andra biverkningar av dina mediciner är det viktigt att du kontaktar din läkare. Läkaren kan då skriva ut ett annat läkemedel som passar dig bättre.
Fyra läkemedel vid hjärtsvikt
RAS-blockad – avlastar och skyddar hjärtat
I stora studier har behandling med RAS-blockad visat sig lindra symtom, öka arbetsförmågan, minska behovet av sjukhusvård och förlänga överlevnaden vid hjärtsvikt. RAS-blockaden avlastar hjärtats arbete genom att den minskar produktionen av blodtryckshöjande ämnen och gör så att blodkärlen slappnar av och vidgar sig. RAS-blockaden motverkar också att hjärtmuskeln växer till och blir förstorad samt motverkar vätskeansamlingen i kroppen. RAS-blockaden förstärker effekten av västskedrivande läkemedel och ges därför ofta tillsammans med ett sådant för att uppnå största möjliga effekt. Läkemedlens kärlvidgande effekt leder till en minskad belastning på hjärtat och gör det lättare för hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen.
RAS-blockad: ACE-hämmare, ARB (angiotensinreceptorblockerare) eller det nya kombinationspreparatet ARNI (angiotensinreceptor-neprilysinhämmare). ARNI är en kombination av RAS-blockad och neprilysinhämmaren sakubitril. Sakubitril är en kroppsegen peptid med flera fördelaktiga egenskaper som används i kombination med RAS-blockad.
Vanliga läkemedel är enalapril, ramipril, kandesartan, losartan, valsartan ock kombinationen sakubitril/valsartan.
Betablockerare – skyddar mot stresshormoner
Betablockerare har liksom ACE-hämmare visat att de lindrar symtomen, minskar behovet av sjukhusvård och förlänger överlevnaden. Betablockerare avlastar hjärtat framför allt genom att minska hjärtfrekvensen så att hjärtat får mer till att fylla sig. Regleringen av hjärtfrekvensen skyddar också mot allvarliga rytmrubbningar. På samma sätt som ACE-hämmarna och ARB motverkar betablockerarna en sammandragning av kärlen och sänker blodtrycket.
Exempel på vanliga betablockerare är metoprolol, bisoprolol, karvedilol.
Mineralkortocoidreceptorantagonister - milt vätskedrivande som sparar kalium
Mineralkortocoidreceptorantagonister (MRA), även kallade aldosteronantagonister minskar behovet av sjukhusvård och förlänger överlevnad. MRA ökar utsöndringen av vatten i urinen samtidigt som de minskar utsöndringen av kaliumsalt. De har dessutom en blodtryckssänkande effekt. MRA motverkar också att hjärtmuskeln växer till och blir förstorad.
Vanliga läkemedel är spironolakton, eplerenon.
SGLT2-hämmare - milt vätske- och sockerdrivande
SGLT2-hämmare (natriumglukossamtransportör 2-hämmare) är det senaste tillskottet inom läkemedel vid kronisk hjärtsvikt. SGLT2-hämmare har visat sig förbättra livskvaliteten, lindra symtom, minska behovet av sjukhusvård samt förlänga överlevnaden vid kronisk hjärtsvikt. Behandling med denna grupp av läkemedel gör att överflödigt socker utsöndras med urinen tillsammans med salt och vatten, vilket ger en ökad urinmängd hos en del patienter. Behandling med SGLT2-hämmare leder till en minskad belastning på hjärtat.
Vanliga läkemedel är dapagliflozin, empagliflozin
Sinusknutehämmare – sänker vilopulsen
Sinusknutehämmare kan minska behovet av sjukhusvård och förlänga överlevnaden vid hjärtsvikt. Sinusknutehämmare används vid normal hjärtrytm och kvarstående hjärtsviktssymtom efter behandling med betablockerare eller när dessa inte tolereras.
Exempel på sinusknutehämmare är ivabradin.
Intravenöst järn - förbättrar livskvalitet
Behandling med intravenöst järn mot järnbrist är en ny behandlingsprincip vid kronisk hjärtsvikt. Intravenöst järn fyller på järnförråden, förbättrar livskvalitet och ökar fysisk prestationsförmåga.
Järnbrist är vanligt och ses hos hälften av patienterna med kronisk hjärtsvikt. Järn är nödvändigt för att hemoglobinet i de röda blodkropparna och myoglobinet i muskelvävnaden ska kunna transportera syre i kroppen.
Behandlingen med intravenöst järn ges i blodet direkt vilket gör att järnet snabbt kan tas upp av kroppen
Järnkarboxymaltos
Digitalis - förbättrar cirkulationen
Digitalis ges ibland till patienter med hjärtsvikt. Digitalis förbättrar cirkulationen genom att stärka hjärtats pumpförmåga och minska pulsen vid hjärtsvikt.
Digoxin
Diuretika - vätskedrivande läkemedel
Vätskedrivande medel eller så kallade diuretika lindrar framför allt symtomen vid hjärtsvikt. Läkemedlen befriar kroppen från överskott av vätska (ödem), samt sänker blodtrycket. Den vätskedrivande effekten märks redan efter 1/2–1 timme, är som störst efter 1–2 timmar och försvinner efter 4–6 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår längre. Det finns i huvudsak två typer av diuretika: de med snabb effekt och de med lite mer långsam effekt.
Exempel på vätskedrivande läkemedel är Furosemid, Bumetanid, Toresamid.
Fysisk träning
Fysisk träning är en viktig del av behandlingen vid hjärtsvikt. Träningen ökar fysisk kapacitet och muskelstyrka och ger positiva effekter på livskvalitet, arbetsförmåga och ökad gångsträcka. Effekten av träningen hjälper dig att orka mer i det dagliga livet. Den fysiska träningen ska vara regelbunden och anpassas utifrån varje persons individuella förutsättningar. Vid all hjärtsviktsbehandling ingår ordination av ett personligt träningsprogram utformat av fysioterapeut med kunskap om hjärtsvikt och din fysiska kapacitet.
Vid hjärtsvikt kan man oftast inte träna upp den skadade hjärtmuskeln, men övriga muskler kan tränas att bli mer uthålliga. Effekten brukar märkas på att arbetsförmågan och det allmänna välbefinnandet ökar. Det är viktigt att man trivs med sin träning och att den utförs i ett tempo som känns bra.
Pacemaker vid hjärtsvikt
Ibland kan man ha nytta av en speciell form av pacemaker. Behandlingen motverkar att vänster och höger hjärtkammare rör sig i otakt genom impulsgivare i både höger och vänster hjärtkammare. Det gör att hjärtats sammandragningar blir mer effektiva. Hos en del patienter med hjärtsvikt har det nämligen upptäckts att hjärtats väggar inte arbetar så samordnat som de ska. När en vägg rör sig inåt, buktar den utåt på ett annat ställe. Den här bristfälliga samordningen är ineffektiv och slösar med hjärtats redan knappa krafter.
Behandlingen kallas CRT (Cardiac Resynchronization Therapy) eller ”resynkronisering med biventrikulär pacing” och passar vid vissa förhållanden. Fråga din behandlande läkare om CRT skulle kunna hjälpa dig.
Skydd mot livshotande rytmrubbning
Om du har haft eller löper stor risk att f. livshotande störningar i hjärtrytmen, kan du få en inopererad defibrillator, en sk. kallad ICD (Implantable Cardioverter Defibrillator). Det är också en sorts pacemaker. Om ICD:n upptäcker att hjärtat råkar in i en svår livshotande rytmrubbning löser den ut en strömstöt genom hjärtmuskeln så att rytmrubbningen avbryts och hjärtat slår som vanligt igen. Fråga din behandlande läkare om ICD är lämpligt för dig.
Enstaka personer kan ha behov av en kombinerad CRT och en ICD.
Kranskärlsröntgen och hjärtoperationer
Hjärtats kranskärl förser hjärtmuskeln med blod. En kranskärlsröntgen görs för att undersöka om det finns förträngningar eller stopp i kranskärlen. Kranskärlsröntgen kan göras om det har konstaterats att du har hjärtsvikt och undersökningsresultat eller symtom tyder på att du kan ha en kranskärlssjukdom. Om det visar sig att det finns förträngningar i kranskärlen, kan en så kallad ballongvidgning (PCI, Percutan Coronar Intervention) bli aktuell då läkaren, via ett kärl i ljumsken eller armen, öppnar upp kranskärlet med hjälp av en ballong. Ofta sätter man samtidigt in en stent (ett slags metallnät) som håller blodkärlet vidgat. Är detta inte möjligt kan även en bypassoperation (CABG, Coronary Artery Bypass Grafting) bli aktuell.
Om man har problem med läckande eller trånga hjärtklaffar kan en klaffoperation förbättra hjärtats pumpfunktion.
Även om hjärtat i sig ännu inte är försvagat, försvåras hjärtats arbete om utflödet från hjärtat, genom aortaklaffen ut i kroppspulsådern blir för trångt. En operation kan då dramatiskt förbättra möjligheterna för hjärtat att pumpa ut blodet. Numera görs oftast en sådan operation genom blodkärlen utan att öppna bröstkorgen, så kallad TAVI.
Vid mycket svår livshotande hjärtsvikt kan vissa patienter även tvingas genomgå ett hjärtbyte (hjärttransplantation).